det är inte mitt barn....

Resan till dagis är alltid intressant, speciellt om man väljer att inte ta med en vagn. Fördelen att vara utan vagn är att man slipper dra den upp (och sen ner när man ska hämta) för stockholms brantaste trappa (och lång är den med). Nackdelen minns jag sällan på morgonen när vi går men påminns snabbt. Idag så gick det OK fram till t-banan och ner på plattformen, men när vi skulle på tåget så skulle Junia sjunka ihop på golvet, och sen sitta knät (och då råka sparka till en dam som surt borstade bort dammet). Resan till fridhemsplan funkade, men sen så ville hon bli buren (jag med henne, hennes ryggsäck och  min tunga väska måste sett riktigt komiska ut). På gröna linjens t-bana fanns inga platser så junia lägger sig platt på golvet, jag försöker få henne att ställa sig upp, en man frågar "är hon 2½?", ja..." ser det"....när vi kommer till st eriksplan så var jag tvungen att lyfta upp henne och då sparkade och skrek hon. Jag kände för att säga "fine, hej då...åk t bana hela dagen, enjoy!" men log det där ansträngda leendet som man ser hos andra frusterade mammor. Gick av vid rådmansgatan och lämande ett barn som fick beröm för hon "gnäller aldrig"....vi pratar nog inte om samma barn....